Idag har jag sjungit hos min sångcoach och jag vet inte om jag betalar henne för att vara så stöttande och positiv, men hon får mig verkligen att känna mig superbra. Idag snackade hon om Artisten (Göteborgs Universitets utbildning för scen och musik) och hur tråkigt det var att de inte tar in några nya elever på musikalutbildningen i år. Här snackar vi den absolut högsta utbildningen man kan få i musikal i Sverige. De tar in max åtta studenter vart annat år! Jag trodde först att hon själv funderade på att söka, men det visade sig att hon tänkte att jag skulle göra det! JAG!? Jag som känner mig för usel för att ens gå på en audition till en amatörshowgrupp, och som ibland undrar om jag bara inbillar mig att jag kan sjunga. Vi snackar en riktigt bra sångcoach och sångerska, hon har själv spelat huvudroller i flera musikaler i Sverige och borde veta vad hon snackar om.
-Artisten, nej, det är jag för dålig för, stammade jag fram.
Det är fasiken helt sjukt att hon tror på mig, medan jag själv förminskar mig och gör mig så liten och osynlig som jag bara kan. "Nä, inte kan väl lilla jag?" "Det här är nog lite för svårt för mig" Jag skäms över att jag har den inställningen! För innerst inne vet jag ju att jag faktiskt är rätt grym på att showa och sjunga. Men jag är en typisk sådan som trycks undan av folk med vassare armbågar. Jag vågar aldrig hoppas eller tro av rädsla för att bli besviken. Jag är också livrädd för att framstå som en självsäker och märkvärdig person. Vi hade en sån i min klass i gymnasiet. Hon deklarerade högt och tydligt jämt och ständigt att hon skulle bli musikalartist och minsann inte tänkte läsa matte C eller naturkunskap B. Gissa vad hon gör idag? Hon sitter inte direkt hemma och funderar på att knäcka extra som krokimodell. Hon är en av våra främsta musikalartister.
Shit, jag behöver gå i terapi.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar